Hjälp med omskolningen?!

Sent i går kväll såg katten Felix till att vi fick lite fart på omskolningen av det jag sått tidigare i vår. Felix smet obemärkt ut i hallen där jag förvarar alla lådorna med sådder. Hallen är sval och vetter mot söder och passar utmärkt för att förvara sålådorna fram tills att växterna skall planteras ut i blomland och grönsaksland.

Men hallen är liten och det är trångt mellan lådorna och där finns verkligen ingen plats för en katt som klättrar omkring. Men det visste tydligen inte Felix när han slank ut i hallen.

Med ett väldans brak åkte en av sålådorna ner i källartrappan. När jag öppnade dörren till hallen, för att kolla vad ända in i norden som händer, for Felix in i köket som skjuten ur en kanon. Inte blev jag glad, kan jag lova, när jag såg förödelsen i trappan. Jäkla katt! Tur att han försvann på snabba ben…

I källartrappan låg plaskrukor, jord och små, små skott av kål och selleri utspridda i en enda jordig röra. Trots att timmen var sen så var det bara till att plocka fram blomjord, nya och hela plastkrukor och lägga sig på knä i trappan och försiktigt sålla fram de stackar små skotten. Kände mig nästan som en arkeolog….källartrappsarkeolog med specialitet på att sålla fram yttepyttesmå groddar…

Bäst klarade sig sellerin för att de just var så yttepyttesmå. Största problemet var att hitta dem. Kålen däremot hade hunnit något längre och många av de tunna skotten hade gått av. Möjligen redan när katten hoppade upp på fönsterbrädan och klev runt i blomlådan….innan de och katten for ner i trappen.

Däremot var de inte stora nog för att det skulle gå att se vad det var för kålsort. I lådorna hade jag sått palmkål och två sorters blomkål. För att inte riskera att bara få med en kålsort så planterade jag om alla miniplantorna som såg ok ut efter fallet.

Hade jag kunnat urskilja vilka de var så skulle jag nog inte tagit med fullt så många. För jag lär inte behöva 15 plantor av palmkål. Om de nu överlever sin tuffa uppväxt vill säga…

Tassavtryck….överallt!!

Det går att se exakt var kissarna har gått. Salix och Felix lämnar efter sig små bruna och lortiga tassavtryck. Överallt!

Bänken har tassavtryck, fönsterbrädena är smutsiga, mattorna börjar anta en lortbrun ton och hallgolvet vill jag inte ens tänka på.

Jag torkar och torkar och torkar, men ändå finns spår efter tassar överallt. Baaa…

Jag ser fram emot när våren har passerat sin mest kletiga och leriga fas. När kälen har gått ur marken så vattnet kan rinna undan och gårdsplanen torka upp. När gräsmattan åter är gräsmatta och inte en brunkletig, gulvissig mossmatta.

Lera och sand och små bruna tassavtryck!!

O ja….jag försöker verkligen torka av kissarnas tassar när de kommer in. Men! De kommer in väldigt många gånger under en dag och de är minst sagt motvilliga att få sina tassar avtorkade.

Men jag förstår inte varför?!

För de ägnar ju säkert närmare en halvtimme efter varje utevistelse med att slicka tassarna rena från lera och lort. De borde vara vääääldans glada och tacksamma över att slippa lägga tid på detta och, framför allt, slippa få i sig all sand och klet. Hur gott kan det vara??

Men inte då….de piper och skriker och ålar sig så det är helt omöjligt att få deras små söta tassa rena.

Så istället går jag med trasan och torkar upp spåren efter kissarnas tur genom huset….om och om igen. Och snart vill de ut igen….och inte långt efter det vill de in igen…och…

Vänner??

Oj, oj, vilken syn! Jag rusade direkt efter min kamera och förevigade ögonblicket. För när hände detta sist? Kan inte minnas. Har det hänt? Jo när de var små så hände det allt som oftast, men det är typ sju år sedan nu.

Bara att de ligger på samma soffa är en händelse stor nog att skriva om. Och nu ligger de helt nära varandra. De har till och med kroppskontakt…utan att de morrar och fräser. Kan detta vara början på något nytt? Har isen smällt mellan våra två söta katter. Håller Salix och Felix på att bli vänner? Man kan ju alltid hoppas. Stort skulle det vara….

Inte så att de i vanliga fall slåss, även om det har hänt, men det är knappt mer än så. ”Håll du dig där borta så ligger jag här”…är mer melodin. De står ut med varandra….nätt och jämnt. Ibland lite bättre, ibland inte alls…

Men idag låg de så rart tillsammans i köksoffan. Helt nära och helt lugna. Sött…