>Underbara morgon

>I några dagar har det blåst så hiskeligt att ingen har velat sticka ut näsan, nosen eller näbben, men i dag var det helt vindstilla. Kallt men lugnt. Och jag fick en helt underbar morgonpromenad runt på gården.

Men i går var jag inte ute mycket och inte katten Felix heller. Varje gång han suttit vid köksdörren och velat ut har han tittat surt på mig när jag öppnat dörren för honom. Han stannade innanför ytterdörren och duckade när han hörde hur det blåste och ven kring husknutarna. Blängde anklagande, som om det var jag som styrde över vinden, och vände i dörren och gick in igen. Så har vi hållit på i dagarna två. Men idag tvekade Felix inte en sekund utan rusade ut och när jag nu tog min morgonrunda hittade jag honom bakom ladugården spanandes in i buskarna. En mus kanske?

Jag började min runda med att gå till hönshuset med den ratade kattmatten. Inte heller hönorna har velat vara ute de senaste dagarna, därför tog jag direkt sikte på hönshuset istället för hönsgården, men när jag skulle öppna dörren hörde jag kacklandet och galandet från hönsgården. De var ute! Såklart det var ju vindstilla idag. Så jag gick runt hönshuset till hönsgården och fann ett gäng smutsgrå hönor. Tydligen hade de tagit igen de två innesittardagarna med ett ordentligt sandbadad. Därav den enhetliga färgen på de annars olikfärgade hönorna.

Hönorna tackade katterna för deras kräsenhet och glufsade i sig den ratade kattmaten. Tupparna stod som vanligt i bakgrunden och lät hönorna äta i fred. Det vara bara ”innesittarhönorna” som missade kalaset. De går ju inte ut vare sig det blåser eller ej.

Efter hönsgårdsbesöket kollade jag in en nöjd Felix som satt i slänten bakom ladugården och spanade in i buskarna. Jag tittade på honom och lyssnade på den otroliga kören som satt uppflugna i träddungen nedanför slänten. Vilken repertoar dessa småfåglar har. Helt underbart. Jag blev helt varm av lycka av att höra deras sång. Ljuvligt. Även fasantuppen verkade nöjd över den vindstilla morgonen för han gol så grant i dungen nedanför slänten, bakom ladugården.

På väg upp till huset passerade jag vårt stora vårdträd, en ståtlig ask, och i den satt hela flocken stare och spred vårkänslor med sin sång. Starar påminner mig väldigt mycket om mitt barndomshem där vi hade stora fina almar fulla av starar och deras starbon. Men då var starflockarna mycket större än de är nu….men det tänker vi inte på nu. För nu är det underbaraste, lugnaste vårmorgonen på länge.

Och på väg bort till en grönsakslandet såg jag en hare som förskrämt sprang iväg mot och över fälten, genandes över gårdsplanen. Än har haren inte så mycket att hämta i grönsakslandet, tänkte jag när jag gick till grönsakslandet, för där har det ännu inte kommit upp så mycket grönt. Det är endast fjolårets persilja och svartrot som har blad nog för att vara intressant för en hungrig hare, om de nu gillar persilja eller svartrotsblast.

Efter min titt i grönsakslandet var det dags för frukost. Jag hoppas det fortsätter att vara vindstilla hela dagen för jag vill ut igen…ut och gräva i mina land!

>Svårfångad!!

>Jag börjar inse att en kattsvanstopp är något som är svårfångat för en katt. När det erbjuds hjälp med att fånga in svanstippen tackar varken Salix eller Felix nej till erbjudandet. Håller jag den still framför deras nos börjar de direkt att slicka. Noga och ordentligt görs svanstippen ren!

När hjälp inte erbjuds brukar de sätta en tass på svansen för att få den att ligga still när det är dags för svanstvätt. Men svanstippen är svår och besvärlig. För även med ett bestämt tryck från en liten tass vill den ogärna ligga still utan rör sig fram och tillbaks.

Katter är ju som hundar, fast kanske lite tvärtom. Liksom hunden avslöjar de sina känslor med svansen, men till skillnad mot dem är det oftast inte glädje som får svansen att rycka hit och dit. Snarare kan det vara ett tecken på irritation, som man kan bli när saker och ting inte vill ligga still när man skall göra rent det. Här pratar vi verkligen om moment 22…. 😉

>Inte lätt…

>

Det är inte lätt att blogga när man bara får använda en hand. Vänster hand ”måste” klia katten Salix!!

Hon sitter precis intill datorn och stryker sig mot skärmen och vill bli klappad bakom örat…utan avbrott. Slutar jag så går det tre sekunder och så kommer det ett ynkligt yttepyttelitet jamgny…nästan inte hörbart. Så då är det ju bara att släppa tangenterna med vänsterhanden och fortsätta att klia igen. För hon är ju så söt och inte vill man höra hennes lilla ”ingen-bryr-sig-om-mig”-pipande. Och så där kan vi hålla på i nån minut….till allt för länge. I synnerhet på morgonen är det viktigt att hon får all uppmärksamhet och möe klapp och kel.

Salix är en katt som är otroligt söt….och något självcentrerad. Hon har fantasi men är aningens förvirrad och lättdistraherad….till skillnad mot henns bror Felix, som man inte lurar iväg i första taget. Salix har temperament men det går fort över och sen är hon sitt söta jag igen. Inte långsint för fem öre…vilket man inte direkt kan säga om hennes bror….som kan sura i dagar 😉

Nu var hon visst nöjd och har gått iväg och lagt sig på en stol i närheten…så bra.
Och även jag är klar för denna gång….men vi ses snart igen 🙂

>En ny bekantskap…

>Katten Felix är en synnerligen bestämd katt – målmedveten och fokuserad ser han till att få sin vilja igenom. Han kan sura i dagar om jag missar att hälsa på honom på ”rätt sätt” det första jag gör på morgonen. Då skall jag tala om hur fin han är, upprepade gånger pussa honom mellan öronen och klia honom i nacken. Har jag gjort allt rätt får jag några generösa nosstrykningar över näsan, vilket jag tycker är rart….förutom just nu på våren…när han tappar vinterpälsen. Det blir gärna lite väl möe katthår i ansiktet av en morgonhälsning….

Felix är som sagt en katt med egen vilja och ligga i knät hör inte till de saker han uppskattar, men han ligger väldigt gärna väldigt nära…eller rättare sagt precis där jag har mitt fokus. När jag sitter vid datorn är tangentbordet en sådan eftertraktad plats. För att inte såra Felix får jag lite försiktigt skjuva honom åt sidan…för annars lär det inte bli några nosstrykningar…

Förutom att vara rädd om Felix självkänsla har jag idag kört ett lass koskit till grönsakslandet, som jag myllade ner i jorden. Sen blev det en rad med svartrot och en rad med haverrot. Haverrot är en helt ny bekantskap, i min korta grönsaksodlarkarriär, som det skall bli spännande att lära känna. I Runåbergs underbara frökatalog står det att…

”Haverroten är en mycket gammal tvåårig kulturväxt i den stora korgblommiga familjen. Haverroten påminner om sin nära släkting svartroten, förutom att roten är blekgul, mera morotsformad och blommorna purpurröda, istället för gula.”

Tydligen skall den smaka bäst efter ett par frostnätter och den kan, liksom svartroten, övervintra i jorden. Bara man skördar den innan den börjar blomma.

För att markera var jag har sått sticker jag ner etiketter som jag klippt ut ur plastbyttor. Kanske inte snyggaste etiketterna men de fyller sin funktion och plastburkar för till exempel yoghurt, keso eller glass får man ju i överflöd av.