Hönstokigheter

Hönor är kloka och förståndiga djur. Oftast! Men även hos dem kan det ibland bli lite tokigt, eller bara lite roligt.

Tokigast är nog röda hönan Kanel som har fått för sig att hon skall ruva sittandes på översta pinnen. Och det går ju förstås sådär. Hon lär aldrig få några kycklingar.

Ett tag trodde jag att hon var sjuk när hon satt och tryckte på översta pinnen, längst in mot väggen. Men efter att sett henne rusa omkring på golvet med uppburrade fjädrar, hängande vinge och frambringande en massa hysteriska läten – typiskt beteende för en ruvande höna som far runt för att försök få i sig lite mat och vatten innan det åter är dags att lägga sig platt på äggen – så insåg jag att hon ruvar. Eller snarare tror sig ruva. Vi har haft en höna som har värpt ägg från sittpinnarna. Jag har inte vetat vem men nu anar jag…..

Roligast är nog de två små tuppkycklingarna som springer fram och nyper sig fast i byxbenen så fort jag visar mig i hönshuset. Sticker man ner händerna mot dem så nyps och drar de i skinnet så det är risk för blåmärken. De blir inte lugna förrän man lyfter upp dem så de får krypa ihop i handens värme. Tror de tänker jag är deras stand-in-mamma och de har antagligen synpunkter på hur jag sköter den rollen. Deras riktiga mamma har släppt omvårdnaden sedan några veckor tillbaks och de skulle antagligen vilja att jag satte mig ner och sov med dem i spånet. På dagarna är de mer självständiga och visar mig inte samma uppmärksamhet.

Sen har vi den halvstora hönan Grusbritt som på något vis lyckas flyga upp och sätta sig på förlängningssladden som vi har hängandes i taken. Där sitter hon och sover varje natt. Hur kommer hon upp? Men framför allt, hur kom hon på idén?

I övrigt så är det väl ganska så normalt i hönshuset. Om man bortser att Hedemora som vanligt är helt ruvtokiga…..