Bonuskycklingar…

Det är inte lätt att hålla reda på vem som är hönsmor till vilken kyckling och det inte bara för att det är många kycklingar i hönshuset. Det är även mer än en kyckling som har ”bytt” hönsmor. Just nu leder nog Agda som har sju egna kycklingar plus minst två bonuskycklingar från två olika kullar.

Först anslöt Gudruns kyckling, Putte, till Agdas kycklingskara. Troligen fick kycklingen mer omvårdnad hos Agda än hos Gudrun. Dessutom var han enda kycklingen i Gudruns ”kull” och kycklingar vill ha syskon.

För när hönorna inte vill passa på sina små längre bildar kycklingarna syskonflockar som hänger ihop natt som dag. På dagarna rusar de runt och letar mat, busar och gör upp om rangordningen och på natten ligger de tätt, tätt ihop för att få värme av varandra. Som ensam kyckling får man inte den trygghet och värme som en kycklingflock ger. Bättre då att ansluta sig till en kull med många kycklingar.

Kycklingen Putte började hänga med Agda och hennes kycklingar när de fortfarande var instängda i en ruvbur. Då gallret är glest nog för att låta kycklingarna springa ut och in som de vill, men håller hönsmamman på plats, var det inga problem för honom att ta sig in till Agda och kycklinggänget.

Han är en vecka äldre än sina styvsyskon, vilket gjorde att han då nästa var dubbelt så stor som sina nya syskon. Nu är det inte så stor skillnad längre. Kycklingar växer lite ojämnt så nu är en del nästan större än Putte.

Den andra kycklingen, Kent, anslöt sig till Agda-flocken helt nyligen och kom från en kull kycklingar som var relativt stora och synnerligen självständiga. Deras hönsmor Susanne har inte brytt sig om dem på några veckor och de har inte visat något intresse att hänge efter henne heller.

Att Kent lämnade sin syskonkull och sökte sig till Agda tror jag beror av att han är rätt naken. Bokstavligen naken. Kycklingarna börjar få fjädrar rätt så snart efter att de har kläckts och oftast innan dunet försvinner, men med Kent är det annorlunda. Han har ett glapp mellan fjädertillväxt och tappandet av dunet. 

Än så länge har han bara fått fjädrar på vingarna men är i övrigt tämligen bar om kroppen. Endast lite lätt luden, vilket inte på långa vägar täcker hans tunna rosafärgade hud. Söt är väl inte riktigt rätta ordet för Kent.

Och med tanke på att det är höst och lite ruggigt så fryser han nog ibland. Trots att det finns tre värmelampor i hönshuset, i lagom nivå för att kycklingarna skall kunna värma sig, drar den nog en del om den bara ryggen och nacken.

Men genom att hänga med Agda och hennes allt större flock, både i antal och kycklingstorlek, kan han få skyddande värme genom att krypa in under Agdas vingar. Så Kent har helt enkelt bytt kycklingflock, vilket jag inte har varit med om tidigare.

Att kycklingar som blivit ”lämnade” av sin hönsmor tyr sig till andra hönor, har hänt ett flertal gånger, men då brukar det antingen vara en ensamfödd kyckling eller så följer hela kullen med. Inte att en kyckling byter kull och i synnerhet inte när de är såpass stora och självständiga. Men är man naken och frusen så kanske man struntar i sånt.

Det är inte bara Agda som fått bonus”barn”. Gamhönan har sina egna två små dunbollar samt två lite större kycklingar vilka är framruvade av Borghild. Troligen tappade Borghild intresset för dem så fort hon kom ur ruvburen och kycklingarna sökte istället skydd och värme hos Gamhönan.

De flyttade helt sonika in i Gamhönans ruvbur så snart de lämnade sin egen ruvbur. De ville inte gå miste om värmen och tryggheten hos en omtänksam mor och vill den egna inte ställa upp så får man väl hitta sig en ny.

Maktskifte i hönsgården

Igår fick den röda tuppen Siste Mohikanen lämna sin flock och resa till hönshimlen. Det var dags för maktskifte och låta nästa tupp ta vid som högsta hönset i hönsgården och få bättre förutsättningar för att sprida sina gener till nästa generations kycklingar.

Vi har alltid flera tuppar för att minimera inavelsrisken men trots det så märks det tydligt vilken tupp som är högsta hönset i hönsgården. Förra året var det vita Bengt som stod högst i rang och i år har det varit den mörkt röda Siste Mohikanen. Förra året blev följaktligen många kycklingar vita eller ljusa och i år dominerar det röda och rödlätta.

Så nästa år lär det bli övervägande svarta kycklingar för nu har Alf tagit över tronen efter Mohikanen och Alf är svart i botten med ljusare partier på hals och rygg.

Alf är en stor och stilig tupp och som förhoppningsvis har ett bättre sätt än Mohikanen. Jag hade tänkt behålla Mohikanen ett tag till men han skötte sin roll som högsta tupp dåligt.

Vår förra tupp, Bengt, var en riktigt bra tupp som tog väl hand om sina hönor och alla kycklingarna. Siste Mohikanen var väl inte direkt stygg mot hönorna men han gjorde inget för att de skulle få det bra heller. Han visade dem aldrig var maten var utan istället jagade han bort alla, hönor som kycklingar, så att han fick det goda för sig själv. Så gör inte en bra tupp….naj, naj…

En bra tupp lockar och uppvaktar sina hönor och skyddar dem mot faror och rivaler. Bengt hade alltid en stor flock hönor kring sig medan Mohikanen mest gick runt och var småsur och hönorna höll sig mest på sin kant. Det var liksom ingen idé att hänga runt honom.

Alf verkar vara populär hos hönorna…

Än har jag inte fått en klar bild av Alfs personlighet, men han verkar vara mer åt Bengt-hållet. Just nu har han nog inte mer än börjat komma till insikt om att han är hönshuset högsta tupp. Han går runt och sprätter. Sträcker på sig och nästa går på tå för att bli så stor och hög som möjligt. Det finns stor risk att han välter över ända i sin iver att impa på hönorna.

Mot de två andra vuxna tupparna, Patrik Gråröd och Sture, markerar han extra mot. Även de större ungtupparna jagar han runt med. Alf vill väl försäkra sig om att alla vet vem som bestämmer nu. Och det verkar gå hem hos hönorna. Han har redan fler damer runt sig än vad någonsin Siste Mohikanen. Han var kanske röd och snygg, Mohikanen, och men inte så trygg….

Kaos i hönshuset

Det är lätt kaos i hönshuset. Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen. Hönsen har det rent och de får vatten och mat som de ska. Så på den fronten är det lugnt.

Men så var det där med Hedemorahönornas starka ruvlust. Och den verkar inte vilja avta ens av att det har gått och blivit senhöst. Yngvild har just fått nio kycklingar och igår kväll när vi sa god natt till alla hönor, tuppar och kycklingar såg jag att Röda Ulla snart var klar med sin ruvningstid. För minst en kyckling hade kläckts.

Trodde det var Nyberit som var på tur, men tydligen inte. Eller så har hon också fått kycklingar under natten. Jag har helt enkelt tappat kollen.

Vi har som sagt fått många kycklingar i år. Alla är tack och lov inte kvar i vårt hönshus. För det hade banne med inte gått. Vi har sålt flera hönor och ett par tuppar samt några kycklingar har dött eller blivit nackade. Men 53 av dem finns fortfarande kvar i hönshuset, eller hur många det nu är efter nattens kläckningar, och det är många nog.

Nu är inte heller alla kycklingar. För vårens hönskycklingar är nu vuxna djur och lägger ägg sedan några månader tillbaks. Och vårens tuppkycklingar har börjat intressera sig för hönor. Tyvärr får jag säga om det senare.

Med tanke på att det mest har kläckts tuppar bland de första kullarna och att vi har sålt fler hönskycklingar än tuppar kommer det om några månader vara allt för många hormonstinna och ohyfsade ungtuppar i hönsgården i förhållande med antalet hönor. Stackars hönor. Jag bävar och yxan lär vina tidigare än vad jag skulle önska ur köttsynpunkt.

Hedemora är inte direkt en köttras och för att det skall bli någon storlek på filéerna behöver ungtupparna vara dryga halvåret innan de hamnar i grytan. Men det vete fasen om det kommer att gå i år. Det får bli många men små filéer istället.

För annars lär inte hönorna ha en fjäder kvar på kroppen när alla ungtupparna är i ålder för att intressera sig för hönor. För de är minst sagt brutala i sitt uppvaktande. Det tar drygt ett år för en tupp att lära sig hur man skall uppvakta en söt höna. Innan dess är blir jag helt vansinniga på dem och har god lust att vri nacken av dem alla.

Till våren skall vi förhoppningsvis åter ha ett mer hanterbart antal djur i hönsgården. Fler hönor och kanske någon tupp kommer att vara sålda och resten av tupparna ligger i frysen. Några hönor och ett par tuppar kommer vi dock att behålla. Jag planerar för att ha runt 30 hönor och 4-5 tuppar. Tills nästa års ruvningssäsong sätter igång och åter fyller hönshuset med kull efter kull med kycklingar.

Att ha höns gör att man kommer nära livet på något vis. Det blir lite mer uppenbart vad det handlar om även om tankarna, eller snarare känslan, är svår att formulera begripligt. Att leva med en flock höns skapar någon slags mening i vardagen som är skön att uppleva. Även om den är lite kaosartad just nu….

Det har gått lite för fort…

Det är allt för lätt att låta livet rusa iväg, med jobb och andra måsten. Allt går fortare och fortare tills stressen helt tar över. Känslan av att tiden inte räcker till blir allt starkare och man far runt som en fartblind dåre och hinner varken tänka eller känna. Jag har varit där, så som många andra, och jag är nog på väg dit igen om jag inte sätter stopp…NU!

Det är dags att ta makten över tiden igen. Att hitta tillbaks och får kontroll.

Jag trodde jag hade koll men inser nu att det långsamt har gått allt fortare och fortare. Det syns i min blogg, med sorgligt glest mellan inläggen, och det märks genom att jag allt oftare känner att tiden inte räcker till.

Jag behöver stanna upp och sänka tempot innan stressen får mig att tro att jag inte hinner. För tiden räcker alltid till….så länge man håller rätt fart. Och det är det som är krukset….att hålla rätt fart på livet…

Idag skall vi ägna hela dagen åt att få tiden att gå långsammare igen. Tror det skall gå bra   🙂

Höstens färger

Jag gillar höstens färger. Både de färgstarka och mustiga färgerna som går stark röda, gula och orangea färgertonerna, liksom de mer dämpade gråblå och jordiga färgerna. Det är vackert och dramatiskt, samtidigt som det ger mig ett inre lugn.

Nu går naturen i vila och ett långsammare tempo tar vid efter månader av hektisk aktivitet under sommarmånaderna.