Stackars liten

Idag när jag kom hem och tittade till hönsen saknades en av Yngvilds två kycklingar. Den lille som jag visade helt nykläckt i ett tidigare inlägg var borta. Runt Yngvilds ben sprang ”bara” den lilla gula dunbollen.

Men var var den gulröda kycklingen?

Jag letade runt inne i hönshuset, bland fodertråg, vattenautomater och reden. Ingen kyckling. Jag började kolla runt i ströet ifall den hade förolyckats. Vill inte gärna den skall ligga kvar inne hos hönsen om den dött. Men hittade fortfarande ingen kyckling, varken död eller levande.

Å den har kanske kommit ut till utegården?!

Då lär den inte leva tänkte jag. Vår utegård är stor och bra, men den har en nackdel. Öppningen till hönshuset sitter en våning upp då hönshusbyggnaden är i suterräng och hönsgården befinner sig en våning ner i förhållande till den del som fungerar som hönshus. I byggnaden finns även snickarbod och ett gammalt traktorgarage…men det är en annan historia.

I vanliga fall är det inga problem att öppningen sitter högt upp, för hönorna hoppar lätt upp och ner längs ”trappan” och även små kycklingar klarar det hela galant. Så fort de fattar att ingången är två meter upp från backen vill säga. Den biten kan i och för sig vara lite trixigt att lära sig.

Men trappan är helt omöjlig att ta sig uppför för en liten dunboll som inte kan hoppa högre än nån dm. Så har kycklingen råkat komma ut så lär den inte ha klarat sig…inte utan att hönsmor Yngvild är med ute och värmer den. Vilket hon ju inte var…

Jag rusar ner bakom huset till hönsgården och letade runt i den tomma hönsgården. Ingen kyckling!

Nähä….då har den antagligen dött och ligger kvar i ströet någonstans.

Men så började jag bli varse ett ynkligt pipande som kom utanför hönsgården….en bit bort? Först trodde jag pipet kom från nån fågel som satt dungen en bit ner i slänten bakom ladugården. Men den pep allt högre och lät allt mer likt en kyckling som desperatpiper efter sin hönsmor.

Men inte kan det väl vara dunbollen?

Jag kliver iväg mot dungen och blir varse att pipet kommer inifrån grannens hästhage. Och en bit in i hagen, runt 10 – 15 meter från hönsgården, hittar jag den lilla förtvivlat pipande kycklingen. Men hur?? Sträckan kycklingen hade lyckats ta sig från hönshuset är helt enormt lång för en liten dunboll på några gram.

Jag lyfte upp den lille och värmde den i mina händer. Kycklingen var helt utmattad och hade börjat bli nerkyld.

Inne i hönshuset igen försökte jag sätta ner kycklingen intill sin hönsmor men Yngvild höll sig inte still nog. Den andra kycklingen var pigg och rask och hade inga problem att hänga med, men dunisen som jag räddade ute hade inga krafter kvar utan fortsatte bara att pippa hjärtskärande.

Till slut stannade Yngvild upp och lät sina två dunisar krypa in under henne för att få värme. Men desperata pipandet ville inte upphöra trots att den lille hade kommit till sin mor. Det var riktigt plågsamt att höra på…som om den inte trodde att den hade kommit till rätta…. eller för att den hade ont.

Jag bevakade dem ett tag för att se hur det gick för den lille. Allt verkade gå bra tills en av ungtupparna kom och trodde han skulle ha en mysstynd med Yngvild. Yngvild blev galen och rusade runt. Den pigga gula kycklingen kom efter mor men den som varit ute i kylan kunde inte följa med. Den var allt för svag. Det enda den gjorde var att fortsätta att pipa högt och ynkligt.

Vad göra? Ta bort den lille? Var den skadad efter nerkylningen? Plågade jag den bara?

Jag tänkte göra ett försök till. Jag hämtade burarna som jag tidigare använt för att skilja hönsmor och de nykläckta kycklingarna från övriga flocken under de första två, tre veckorna efter att kycklingarna kläckts. Att jag inte använde det den här gången är för att burarna fungerar dåligt när det finns många halvstora kycklingar i hönshuset. För de använder burtaket som sovplats på nätterna och bokstavligen fyller burarna med bajs, samt att när de blir lite större håller inte taket för deras tyngd. Det höll på att gå illa en gång när taket åkte ner i buren.

Så med de två senaste kullarna tänkte jag prova om det går bra utan burarna. Med Börta Bengtssons kull på fyra kycklingar har det än så länge gått alldeles utmärkt. Börta håller sig mest på ett ställe längst in i hönshuset men Yngvild är lite mer oförsiktig och far runt i hela hönshuset med sina två små. Och tydligen hade hon varit allt för nära utgången eller kanske till och med ute en sväng. För varför skulle den lille dunbollen annars gå ut. De små kycklingarna brukar inte vara allt för pigga att gå ut i början. Världen är så stor och främmande där ute…..

Men i vilket fall som helst installerade jag Yngvild och hennes två dunisar i en ruvbur tillsammans med en vattenautomat och värmelampa. Yngvild kom till slut till ro när hon hade letat färdigt efter allt ätbart som tydligen fanns just där och de små fick värme.

Efter ett par timmar kollade jag till dem igen. Den lille dunisen som hade varit ute på ett farligt äventyr började mer se ut som vanligt. Den rörde sig lite mer normalt och verkade leta efter mat.

Men problemet med halvstora kycklingar som använder burtaket som nattplats kvarstod. Jag försökte få bort dem men troligen har de lagt sig där igen och fyller ruvbur och vattenautomat med bajs….men så får det bli för den här natten. Yngvild behöver få vara ifred med sina små.

Hoppas bara den lille inte farit allt för illa av sitt äventyr. Det visar sig nog i morn….

5 reaktioner till “Stackars liten”

  1. Instämmer, oj! Vilken otrolig tur att du upptäckte kycklingen i tid. Och att den fick ordentlig värme. Hoppas verkligen allt går bra nu!

  2. Vilken solskenshistoria om den klarar sig, hoppas hoppas=) Vilken tur att du hörde den lille stackaren. Varför inte lägga en skiva på buren så kommer ju inte bajset ner en våning? Ha det gott/Marie

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.