Mörker….

Om ni undrade över vart jag tog vägen i veckan så var det mörkret som tog tag i mig. Det är lika dant varenda höst när kvällarna blir nattsvarta tidigare och tidigare. Nu blir jag bara tröttare och tröttare ju mörkare det blir och varje liten sak kräver nästan en omänsklig viljestyrka att genomföra (känns det som…just då i alla fall  😉

På dagen när det är ljust är allt ungefär som vanligt och jag har energin och vilja att jobba på som jag brukar, men om kvällarna, när solen har gått ner, så går jag också ner i någon slags sömnig dvala. Då vill jag bara ta det luuuuuuuuuuugnt och jag vill gå lägga mig tidigt. Supertråkigt…

På dagarna har jag stora planer för vad jag vill göra när jag kommer hem på kvällen efter jobbet, men inget av det blir gjort…och det bara för att det är mörkt ute. Så tröttsamt….

Detta är inget nytt för i år utan så är det varje höst. Efter ett tag vänjer jag vid mörkret och sömnigheten lättar lite allt eftersom vintern går. Men det blir inte på långa lika bra som det är under sommarhalvåret….då jag oftast har energi för tre.

Men det är väl bara att acceptera och inse att under vinterhalvåret skall man hålla ett lite lugnare tempo. Så var det förr innan vi uppfann artificiellt ljus och så tycker nog kroppen fortfarande att det skall vara.

Så jag får väl även denna höst mentalt bearbeta detta faktum och ännu en gång hitta en lagom arbetstakt för mörka kvällar.

Och som alltid vid denna tid på hösten ser jag fram emot då jag vant mig något vid mörkret. För då kan jag tycka att det är rätt mysigt med ett stilla stugliv med levande ljus och sånt. Men allra mest ser jag fram emot när det vänder och åter går mot ljusare tider….så jag åter kan dra upp tempot…

Är det lika dant för dig? Eller är höstmörkret inget hinder?

Recept på morotsbiffar….ungefär…

Morotsbiffar

Jag har fått önskemål om att lägga ut receptet till morotsbiffarna som jag skrev om i mitt förra inlägg. Här nedan har jag gjort ett försök att skriva ner receptet på morotsbiffarna…  🙂

Jag lagar sällan efter recept utan brukar utgå från några råvaror som jag vill tillaga och utifrån dem funderar jag ut en maträtt. Så medan jag lagar maten hittar jag på receptet och jag kör oftast helt utan mått och vikt. Jag gillar att ”skapa” med råvarorna och jag gillar att det blir lite olika varje gång. Även om råvarorna är densamma så blir det alltid en liten skillnad beroende hur jag tillagar, vilka kombinationer av råvaror jag väljer och hur jag kryddar.

En nackdel med detta sätt att laga mat skulle kanske vara att jag inte helt kan göra om en extra lyckad rätt vid ett senare tillfälle….för jag kommer inte ihåg exakt hur jag gjorde. Men det är inget större problem….det går alltid att hitta på något….nytt

Och med morotsbiffarna är det ungefär likadant. Jag rörde ihop ingredienserna på en höft och ändrade lite allt eftersom under arbetets gång. Utgångsläget var att jag har en jädrans massa morötter som jag vill ta vara på och att jag ville göra morotsbiffar….och så fick det bli.

Men ungefär så här gjorde jag:

Jag rörde ihop en smet (typ tjockare pannkakssmet) med rätt möe majsmjöl, lite vetemjöl, några ägg och mjölk. Jag kryddade med senap, peppar och salt.

Sen tillsatte jag ungefär två, tre gånger så mycket rivna morötter i volym som jag hade smet. De går i rätt mycket rivna morötter men allt skall bli kletigt av smeten. I den andra satsen jag gjorde la jag även i finhackad stjälkselleri. Här går det ju att variera i det oändliga….liksom med kryddningen.

Jag lät smeten stå ett litet tag och sen klickade jag ut morotsmeten i en varm stekpanna. Första omgången stekte jag i rikligt med smör och sen gick jag över till olja då smöret tog slut. Det funkar lika bra med båda tycker jag.

Jag stekte biffarna tills de fick fin färg på båda sidorna och smeten stelnat. Det gick rätt fort och de rivna morötterna var nog inte helt genomstekta. Men jag gillar att de hade lite tuggmotstånd kvar. Om man vill ha morötterna helt mjuka så kan man sänka värmen lite och låta stekningen ta lite längre tid.

Gött blev det och majsmjölet gav även en god smak till biffarna.

Möe morötter…

En "knippe" morötter på runt 5 kg! Det bidde lite väl stora....

I år blev det väldans möe morötter. Somliga av dem är dessutom väldans stora….minst sagt. När en knippe morätter väger runt 5 kilo, insåg jag att det inte hade gjort något om de hade kommit ur jorden lite tidigare.

I och för sig är morötterna riktigt fina trots sin storlek. Varken träiga eller tråkiga utan söta och mjälla. Endast tre, fyra av de röda morötterna hade spruckit. Med tanke på att jag idag med råge har fyllt tre 20 liters hinkar, så var det inte så farligt. Värre spill har man ju varit med om….

1,7 kg för tre morötter...?!?

I år har morotsskörden verkligen slagit alla rekord. Kan lugnt säga att jag är rätt överväldigad av mängden morötter jag fått ur jorden i dag. För utöver det jag skördat nu har jag gått och behovsskördat morötter under hela sommaren.

Morotsbiffar
Förvällda morötter som skall in i frysen...

Idag har jag stekt morotsbiffar i mängder och jag har även börjat det dryga jobbet att förvälla morötterna. Och det har knappt tagit på högen. Men det är trevligt bekymmer. För det känns synnerligen bra att veta att vi med råge har rotfrukter fram till nästa sommars skörd…och troligen lite till. För man vet ju aldrig hur nästa sommar blir och då är det gott att ha fyllt frysen väl.

För det varierar ju från sommar till sommar vad som man får i överflöd av. I år har det varit ett bra år för morötter, stjälkselleri, persilja, bondbönor, grönkål och betor. Sämre har det varit med störbönor och vaxbönor (kom för sent i jorden), blomkål (bara grönt och inga blomkål), squash (en jädrans massa blommor men klent med frukt), tomater (verkar inte vara min grej). Resten har varit mer ”normalt”…

Morotsbiffar tillsammans med spenat, broccoli, sallad och sås med lök och persilja.

 

Hemgjord vaniljglass…superlätt och supergott

En jul för otroligt många år sedan fick jag otroligt nog en glassmaskin i julklapp av min kära mor.

Glassmaskin?!?!…tänkte jag. Varför då?? Jag är ju inte speciellt förtjust i glass! Mor brukar pricka säkrare när det gäller klappar…

Men faktum är att glassmaskinen, till skillnad mot pastamaskinen som jag skrev i mitt förra inlägg, blivit ganska så väl använd genom åren. I perioder till och med riktigt ofta.

En oväntad men uppskattad present...
En oväntad men uppskattad present...

Och det är ju med glass som med mycket annat, det man lyckas röra ihop hemma är långt mycket godare än det man köper. Oftast i alla fall. Så hemgjord glass är det inga större problem att få ner…trots att jag egentligen inte är så svag för glass 😉

Och som brukligt är det varken svårt eller krångligt att göra hemgjort. Det är inte ens svårt att bräcka matindustrin. Jag är ingen ”glassexpert” eller ens speciellt van att göra glass, men det blir ändå godare. Och som brukligt frågar jag mig hur fasen lyckas de….men egentligen vet jag ju…

Nu var det ett litet tag sedan jag hade framme maskinen men inspirerad av pastafixandet fick jag i går kväll lust att glassa till det med lite hemgjord vaniljglass. Lite vardagslyx…eller snarare lite fredagslyx 🙂

Glassen hann ta slut innan jag fick fram kameran...!!

Så här gjorde jag:
2 ½ dl mjölk
lite äkta vanilj (använde ”pulver”varianten, går lika bra med en vaniljstång. Då låter du stånga ligga i tills det är dags att hälla i grädden)
3 äggulor
1 dl socker
2 dl grädde

Hetta upp mjölken strax under kokpunkten tillsammans med vaniljen. Tag bort kastrullen med mjölk och vanilj från värmen.

Vispa ägg och socker väl. Sätt till den varma mjölken under fortsatt vispning.

Häll tillbaka allt i kastrullen och upphetta blandningen till ca 85 grader, så krämen börjar tjockna. Låt blandningen svalna.

Starta glassmaskinen och häll i blandningen.

Och sen njuuuuut. Glassen blir helt otroligt god med riktig vanilj. Så mycke smak och så lent   🙂

Pastilipasta…konsten att fixa färsk pasta..

Den bortglömda...

När jag läste Toves inlägg, i Det goda livet, om hur hon gjorde egen pasta, blev jag synnerligen inspirerad att själv prova på att göra pasta…igen. Dessutom blev jag påmind om att vi har en pastamaskin ståendes i sin låda i skåpet under köksbänken. Sorgligt bortglömd. Den har inte blivit använd på mycket lååång tid. I ärlighetens namn inte en enda gång sedan vi lämnade stora staden i väster. Och det var för dryga sju år sedan det…

Fråga mig inte varför, för jag gillar ju att göra det mesta hemmagjort, som ni säkert har märkt. Nu äter vi i och för sig inte så mycket pasta. Det blir mest grönsaker i alla de varianter, eftersom vi får grönsaker i överflöd från våra odlingar. Då känns det fånigt att äta köpt mat istället för att äta det vi producerar själva. Men ändå…ibland äter vi ju pasta…

Nu kan jag helt klart tänka mig att våra grönsaker skulle trivas riktigt bra i sällskap av färsk pasta. Lite då och då.

Efter dagens försök har jag lärt mig två saker. För det första skall pastan vara rätt torr när den valsas fram för annars vill pastan gärna transformeras tillbaka till degklump vid kokningen. Ungefär hälften blev tunn och fin bandpasta som inte klibbade ihop vid kokningen. Resten av pastan blev lite väl ”tjock”. Snällt sagt.

Det andra jag lärde mig var att man inte skall dra igång att fixa pasta på ett recept för fyra, fem personer om man är ensam hemma. Jag vart så inne i pastatillverkningen sköna konst att jag helt glömde bort den biten. Detta i kombination med att färsk pasta helst ätes med en gång. Möe pasta blev det…

Pastaknyten...

Färsk hemlagad pasta var som förväntat synnerligen gott, men trots det så finns det vissa begränsningar för min mage. Jag kan inte äta för fyra fem personer. Nu är jag mätt….mer än mätt! Proppmätt! Helt enkelt jobbigt mätt…och ändå finns det möe pasta kvar…

Dessutom ”glömde” jag att fixa något till. Inte en grönsak! Snacka om att vara uppslukad. Men ketchup och riven ost funkar ju också. Och nästa gång vet jag hur jag skall göra…lagom torr pasta i lagom stor mängd….och så skall pastan serveras med en god pastasås lagad på fina färska ”hemgjorda” grönsaker.

I köket finns fortfarande kokt färsk pasta….i klumpform. Rätt möe till och med. Nån som har någon idé om vad man kan laga av det? Går det att steka…??

Jag hoppas min make gillar kall hemgjord färsk pasta….i klumpform…..annars gör nog hönsen det   😉